Från ett julminne till revanschlusta.

24 december, 2014

Ni vet där vid 4-tiden på julafton när Kalle Ankas tvprogram är slut, magen är fylld med mat och alla samlas i soffan för att bara vänta på Tomten? Precis.
Om vi tar den stunden, år 2002, men hoppar fram ungefär tre timmar så har vi ett av mina viktigaste ögonblick som spelare, samt ”Nintendofanboy”. Jag öppnar nämligen paketernas paket, gåvornas gåva, en Nintendo Gamecube. Super_Smash_Bros_Melee_box_art

Bortsett från att jag förmodligen hoppade upp till taket när jag öppnade paketet så förstod jag genast vad som var i det andra som låg brevid, då den var formad precis som alla dvdfilmer och tvspel. ”God Jul Oskar önskar Super Mario och hans vänner” stod det på etiketten. Hjärtat måste ju ha pumpat i 200bpm, jag blir helt exalterad av bara tanken. Självklart pratar jag om Super Smash Bros. Melee.

Melee är spelet som jag alltid kommer tillbaka till i huvudet när jag plockar upp en gamecubekontroll.
Det var förmodligen det enda spelet som jag var överlägsen i när jag spelade med vänner, det enda fightingspelet som jag kunde, som var mitt, ingen annans.
Men åren gick och spelet byttes ut,  precis som alla andra.

Året är nu 2014 och i April flyttade jag till Stockholm.
Mycket av min lediga tid efter flytten ägnades vid datorn, på nätet, spelandes och så vidare. En gång satt jag där vid youtube och skrev fyra ord i sökfältet – Smash Bros Tournament Final. 

De följande timmarna är anledningen till varför denna texten ens finns. Jag tittade på människor som spelade både Melee och Brawl på helt galna nivåer och tände upp en tävlingskänsla i mig som jag inte trodde fanns. Jag insåg även den lite bittra sanningen. Vad jag tidigare ansåg var ”vettigt” spelande visade sig vara totalt värdelöst. Jag var en del av bottenskrapet i ett spel som jag, på riktigt, ansåg mig själv vara bra på. Men det hindrade mig inte från att få den gamla varma känslan från mitt gamla favoritspel.

Med så mycket hype att det sprutade ur näsan på mig, bildligt talat så klart, googlade jag upp nya förebilder, läste forum, blev medlem på Smashboards, allt på en gång. Jag var hooked, och det är inte förrän nu som jag inser riktigt varför.
Nu när det har kommit en ny version av spelet så spelar jag mer Smash än någonsin, och förmodligen mer än jag spelat något annat spel.
Revansch är något vackert, något magiskt. Att gå med känslan av att jag fattade smash till att bli totalt blown away av omvärlden fick mig att peka på mina nya idoler, ställa mig rakryggad och säga – det där är jag en dag. super-smash-roster

Och vet du vad?
Det borde du också göra.
Tänk ett par år tillbaka, och ge dig själv en revansch. 

God Jul.santa_kirby_pixel_by_supernintendogirl-d34bovb

An adventurer is born / Snabba tankar kring Tomb Raider

2 september, 2014

Tomb Raider är en gammal serie som, så många vet, fick en reboot tidigt förra året och då jag knappt har en relation till arkeologen Lara Croftlara_croft_tomb_raider_2013-1920x1080 och hennes serie över huvud taget så kände jag att det var dags att skaffa det.
Sagan är lätt att förstå, och på en extremt snabb höft kan man säga så här – skeppsbrott leder oss till en mystisk ö med starkt andeväsen och vi måste hitta ett sätt för att ta oss där ifrån även om ön och dess väder inte låter oss.

Jag älskar äventyrsspel, det tänker jag inte sticka under stolen. Hissnande action med linjära och välskrivna historier med spelrum för lekstuga vid sidan. Jag kan samla saker, utforska grottor, lösa mysterier och alla dom delarna gör Tomb Raider jättebra. Ibland var problemlösningen lite väl simpel, men funktionen fylldes.

Lara är äkta, hennes karaktär utvecklas och beter sig mänskligt i samband med historiens twister och till slut är hon en av de ballasta kvinnorna jag har spelat som.

Det är som att se en film fast man får styra själv har vi ju hört förr och här passar det också.tomb-raider-2013-gps-caches-locations-guide
Tomb Raider är extremt cinematiskt, ibland lite väl regisserat då det ibland kändes som att spelet spelade sig självt i och med att jag ofta inte visste om jag var i en filmsekvens eller inte.
Däremot är röstskådespelarna på topp och spelet är magiskt vackert.

 

Men varför är det inte ett mästerverk för mig, så som många påstod förra året?
Varför är spelet bara fruktansvärt bra? 

Egentligen vill jag bara ösa hyllningar över spelet för utvecklarna har lyckats med många saker som många andra misslyckas med, och då inte en i taget utan allt samtidigt. Det är dock en stor pusselbit som saknas – känslan. 

tomb_raider_definitive_edition-2437117

När Lara är vilsen i groteska blodiga miljöer så kryper den klaustrofobiska känslan som en spindel på nacken.

Gång på gång händer det saker i berättelsen där spelet ber mig att visa medkänsla. Det ber mig att fälla en, två, kanske tre sympatitårar för Lara, men nej. Det läggs på tok för lite tid på birollerna för att ens kunna bry sig när de är i fara. Klaustrofobikänslan sitter som pricken över i, men karaktärskänslan är som bortblåst.

Den enda karaktären jag eventuellt inte hade pallat att se död blev självklart räddad och nerburen i famnen från ett högt berg.

Visst, det är så en hjältehistoria slutar men även om uppdraget lyckades så kan jag inte sluta tänka på filmliknelsen och i det fallet så är Tomb Raider en enformig actionrulle med balla specialeffekter, dock en fruktansvärt bra sådan. 

Fem låtar jag vill höra i spel.

21 augusti, 2014

Jag har lika stor passion för musik som jag har för spel och när musiken är klockren i spelen så kan vilket uselt spel som helst ändå ge mig gåshud endast för att musiken sitter så perfekt i stunden.
Ofta är musiken komponerad exklusivt för det spelet som musiken finns med i men ibland dyker det upp spel där utvecklarna använder bands eller artisters musik för att sätta stämningen på rätt plats. GTA är ett bra exempel där låtarna används för att sätta rätt radiokänsla när en kör bil,  eller i flertalet sportspel för att pressa pulsen lite extra.

Bortsett från exemplena nämnda ovan så är band och artisters musik som bortblåst i spelvärlden, därför tänker jag nu ge er fem (5) st låtar som jag tror hade gått hem i spel. Jag ska göra vad jag kan för att förklara hur jag tänker, men det kommer inte bli lätt.

Lyssna även gärna på spotifylistan längst ner där jag har lagt in alla låtar.

 

Eyes Shut Tight – Heart/Dancer

heartdancer
Denna låten öppnar alltid något filmiskt i mig. Att jag halvt om halvt känner duon har inget med saken att göra.
Det ligger något i ljudbilden som får mig att se världens scen i mitt huvud. Jag ser två människor som iakttar sin hemstad brinna upp. De inser att de måste fly och börjar därför hand i hand springa så fort de kan.
Olika miljöer passerar här. Det är skog, det är berg, det är moln och underjord.
Låten slutar plötsligt och självklart är det där de stannar upp för att ta det djupaste andetaget någonsin.
Det skulle lika gärna kunna vara en musikvideo eller en film men något får mig att vilja se detta i en cutscene efter en hektisk fight i ett framtida spel.

Time on Time – I Are Droid

Känner du det sköna gunget när trummorna kommer in i början?

IaredroidDet är här du får ditt gevär satt i nävarna med order om att pressa genom en hel armé av utomjordingar på andra sidan dörren.
I spel där detta händer så har en inget val. Det är rakt fram, huka bakom skydd, slänga sig mellan lådorna för att inte själv bli träffad.
Vara actionhjälte helt enkelt.

Låten har ett driv som får mig att vilja spela Counter-Strike igen och om jag hade fått denna låten i ett actionspel satt i rymden istället för de bombastiska trummorna så hade jag fått en adrenalinkick som heter duga.

Take me with you – Nova Delai nova.delai_0067.sv_.vit_.2.liten1_

Nu är det dags för oss att smyga. Vi ska klättra på husen, gömma oss i skuggorna.
Låten är så suggestiv.
Jag vill bara bli liten, typ som en katt, och glida runt hörnen på husen, in i ett fönster, hacka en dator och ut igen. Låten bäddar inte för någon action. Blir du sedd medans du smyger så är det bara att börja om. Fantastisk och extremt stämningsfull låt!

The Parting – Katatonia

katatoniaHär är nog metalbandet jag ser mest upp till. Varför? Deras ljudbild är så atmosfärisk och rymdig, om det nu ens är ett ord.
Jag ser bara en stor galax med massvis av rymdskepp som bombar skiten ur en planet – på ett konstnärligt sätt.
Låten är arg men vacker.
Tung men luftig.
Utmärkt som musik i valfritt science-fictionspel.

 

Hurt – Johnny Cash

Den här låten. Detta mästerverk. Skrivet av Nine Inch Nails men blev ganska snabbt mera Johnny Cashs låt i fleras ögon då hans version borrar genom alla hjärtan. Det är inte frågan om, utan när, en gråter till den här låten – därför är detta inte så svårt att sätta in.

I flera spel finns sekvenser där huvudkaraktärer eller viktiga biroller dör. De offras till höger och vänster och ibland är det ganska jobbigt.  Varför inte låta denna låten spelas ur en sunkig radio på diskbänken hos en som precis ska eller har förlorat en nära vän, sitt barn eller käresta. Gärna medan spelaren själv styr sin karaktär genom huset och får upptäcka det själv istället för att få det upptryckt i ansiktet. Det hade jag uppskattat, i alla fall.

JohnnyCash-Hurt4_opt

”A game is never complete without half naked ladies.”

19 augusti, 2014

Super Smash Bros. är en av världens mest uppskattade tvspel. Casualspelarna finns i överflöd och samtidigt finns det ett par som faktiskt livnärar sig på att vara så kallade ‘Smashers’.

Bakom hörnet lurar nästa version av spelet som kommer till båda av Nintendos nuvarande maskiner – WiiU och 3DS.

Hjärnan bakom spelet, Masahiro Sakurai, lägger ut en bild på spelet om dagen för fansen att frossa i. Det kan vara allt från en ny bana att spela på, något att samla på i spelet eller en helt ny karaktär att spela som.

Idag såg den ut så här.

Birthday Suit Samus

Bilden föreställer Zero Suit Samus utan sin Zero Suit. Alltså bara en lättklädd Samus med pistol och kängor.
Vilken B-porrfilm har jag nu hamnat i?
Frågan hoppar upp i huvudet igen, som så många gånger förut.
Är detta verkligen nödvändigt?

Nintendo sitter inne på den grymmaste men samtidigt minst sexualiserade hjältinnan någonsin men väljer att pissa på det, och hoppas på att detta ska få spelet att sälja lite extra fler exemplar.

Mr Sakurai säger så här:
Looking at the number of days we have left for development, it would be an impossible task to create this… That’s what I told my staff. But thanks to the determination of her female designer, these Zero Suit outfits got completed in time. From the ending of Metroid: Zero Mission, here’s Samus in shorts!” 

Metroidzero05

Detta är en av bilderna i slutet på Metroid: Zero Mission som Sakurai talar om och som många fans tydligen vill spela som.


Okej, vänta här nu. Även om detta är ‘fan service’ när den är som starkast så går det ändå inte att förneka att det var ont om tid och hon som designar Samus pressade lite extra och lyckades bajsa ut en helt meningslös outfit. Grattis.
En kan ju undra vad som hade hänt om designern hade lagt sin tid på något annat. Något vettigare. Något som inte kommer från kåta skrikande pojkar som vill se en lättklädd blond tjej slåss.
Men vem är jag att dömma? Alternativet kanske var att ta en läsk med de andra sysslolösa på kontoret. Då kan en väl lika gärna slänga ihop en löjlig uniform att ha i ett spel som säljs världen över i flera miljoner exemplar. Eller?

Blandade kommentarer syns nu över hela internet men det var en som skakade lite extra liv i mig.

”A game is never complete without half naked ladies.”

Låt det sjunka in ett tag, och gör en tankerunda på vilket samhälle vi lever i samt hur du vill att spelbranschen ska se ut. Jag vill iallafall inte att det är denna synen andra ska ha på mig.

Tyck vad du vill, men det är inte så att dessa fans vill se denna kostymen på Samus för att slutscenen i de här gamla Metroidspelen var så fruktansvärt bra. De vill se tuttarna guppa, pausa i konstiga ställningar och hemlighetsfyllt bli lite upphetsade medans de skrattar tillsammans med sina polare.

Jag säger som min vän Gustav;  Trams.

Schizospel straffar den nyfikne.

9 augusti, 2014

Ofta när jag spelar så frågar jag mig själv;
vad vill spelet att jag gör och hur funkar det?

Platinum Robo

Wonderful 101, ett hysteriskt schizospel. När jag mot slutet faktiskt hade fått kläm på hur man ens spelade spelet så blev jag tvingad att styra långsamma robotar och konstiga 2d-rymdskepp. Funkade det? Nej.

Jag känner ibland en stark schizofreni när jag spelar, främst i de stora titlarna med mycket pengar satsade i projekten. När jag gör som utvecklarna verkar ha velat att jag ska göra så känns spelet så klumpigt och dumt, men om jag byter teknik helt så kanske det funkar bättre.
Missförstå mig rätt, valmöjligheter i spelstil är fantastisk men om något av sätten att spela på är dåligt utförda så får hela spelet lida.

Är det en shooter där det praktiskt sett är omöjligt att sikta så står ju hela grunden ur balans och jag kommer förmodligen spela det mer som ett lugnt strategispel även om alla fiender rör sig snabbare än mig.
Det kan även vara tvärt om – ett smygspel där du tvingas hoppa in som någon odödlig actionhjälte även om du vill smyga dig fram och infiltrera bakifrån. Är då stridsmomentet dåligt så tappar även smygandet den där speciella känslan.

Ett exempel som ligger fräscht i minnet är Metroid Prime 2: Echoes till Nintendo Gamecube, då jag nyligen bestämde mig för att glida igenom den mysiga atmosfären i min egna takt.
Spelet bygger på att du utforskar en planet som har en ljus sida och, så klart, en mörk. När du kommer till den mörka delen så finns där speciella ”bubblor” i marken där du måste stå, annars rullar livsmätaren sakta men säkert ner mot noll, och ja, då dör du.
Inte ballt.
Jag antar att det finns föremål och utrustning att hämta i spelets gång som skyddar en från skadan men kom igen, vad fan är problemet?
För mig är detta bara ett värdelöst sätt att skapa påtvingad medvetenhet och tyvärr så dödar det all stämning. Det blir nästan ett strategimoment där jag måste tänka först och utforska sen. Jag måste vara rädd om varenda liten sekund utanför bubblorna och det känns bara som att jag begränsas på helt fel sätt i ett spel där utforskandet är grundpelaren.
Ingen ska väl bli straffad för lite extra nyfikenhet?

deusboss

Deus Ex: Human Revolution – spelet som uppmanar alla att smyga så mycket och bra som möjligt men ändå envisas om att ha första bossen i en skokartong där man tvingas föra någon skittråkig pistolduell. Kunde jag inte iallafall fått lura honom lite?

Nu är många spel uppskjutna till nästa år och -kanske- är det för att vissa sekundära element inte riktigt höll måttet så förhoppningsvis är det sånt här som utvecklarna har börjat fatta.
Man kan inte slänga in halvt ogenomtänkta element i spel utan att optimera de efter den huvudsakliga spelupplevelsen. De måste vara logiska och väl genomförda annars blir det pannkaka, konstigt, schizofrent och rent ut sagt skitdåligt.

Om det inte blir någon skillnad då?
Ja, då får vi helt enkelt fortsätta peta utvecklarna i ögonen tills de förstår.

NOVELL: Som en dröm

6 augusti, 2014

Klockan är 05.40, jag vaknar hastigt i min säng.
Med andan i halsen och svetten rinnandes ner för pannan famlar jag efter mina glasögon.
Där är dom.
Jag öppnar mina ögon och inser snabbt – Allt är blått.

Väggarna, byrån, fönstren. Till och med min varma andedräkt är blå. Något borde vara fel men magkänslan säger ingenting.
Jag följer min spontana inre röst bort till dörren som leder till vardagsrummet, drar ner handtaget och trycker dörren framåt.
Den knarrar när den öppnas, lämnar en tom tystnad efter sig.

Jag ser mig omkring i dörröppningen.
Vardagsrummet har samma blåa nyans runt väggar och möbler som sovrummet men känslan är inte den samma.
Det är något mer där inne. En flicka.
Jag ser henne på andra sidan rummet så fort jag kliver in.
Mörkret. Hon heter så, och det av en anledning.
Hennes skugga strålar ut från hennes ögon och skapar svärta vart hon än ser.
Hon vänder sig om.
“Kom, följ med.” säger hon samtidigt som hon sträcker ut sin hand mot mig.

Jag blinkar till i hopp om att hon ska försvinna men när jag öppnar ögonen så står hon precis framför mig med sin blick hårt spärrad i min.
“Kom, följ med.” är det enda som hörs ur hennes mun.
Hon vänder sig om igen, höjer höger hand rakt uppåt och andas ut långsamt och djupt.
I samma sekund som hon börjar andas in igen så rasar taket ovanför oss samman och lämnar ett stort svart hål efter sig.
Hon säger det igen.
“Kom, följ med.”
Men denna gången väntar hon inte.
Hon hoppar upp i hålet och försvinner.
Och jag?
Jag följer med.

Hoppet gör inte ont när jag landar men en lätt röd färg lägger sig runt mina ögon.
Jag ser mig omkring men jag är fortfarande i mitt vardagsrum. Allt är fortfarande blått.
Bara en sak har ändrats. Mörkret har lämnat. Vi hoppade genom samma hål men kunde det vara så att hon landade någon annan stans?
Ännu en spontan magkänsla säger åt mig att leta efter henne, men samtidigt borde jag bara slappna av och tänka på annat än att följa efter skuggor.
Jag sätter mig ner i fötöljen i vardagsrummet, låter mina tänkande fingrar stryka längst mustaschen under min näsa, medans jag funderar på hur jag ska gå till väga.
Det dröjer inte länge innan jag kommer fram till vad jag vill. Jag vill ut, jag måste få veta vad Mörkret vill mig.

Jag greppar ryggsäcken som står vid ytterdörren, tömmer den på skolböcker och börjar fylla den med saker som kan vara bra att ha.
Bröd, kniv, skruvmejsel, skiftnyckel, bandage, spritpenna och en tändsticksask. Mer hittar jag inte i min lägenhet.
Jag lämnar en lapp till min familj, ifall de skulle komma hem medans jag är iväg.
“Ring inte mig, jag ringer er.” Med nollställt ansiktsuttryck men ack så äventyrslysten i hjärtat tar jag  mig nu till ytterdörren. Jag öppnar.
Denna dörren knarrar inte, den bara helhjärtat släpper ut mig i den fria staden.

Det första jag möts av är oljudet. Stadens överansträngda gråt. Det går inte att filtrera i huvudet vad som är bilar och vad som är barnaskrik.
Jag ser iallafall ett av barnen på håll men bilarna är som bortblåsta. Det är bara oljudet som märks av.
Jag går ner för mina trappor utanför lägenheten och ner till stadens huvudgata för att öka chansen att stöta på henne igen. Det är där det händer.
Ett av de skrikande barnen slänger sig över min rygg. I panik viftar jag av mig barnet som far iväg och landar i fosterställning på asfalten.
Jag bestämmer mig för att ta en närmare koll på barnet och smyger framåt med en brinnande tändsticka mellan pekfingret och tummen.
Jag ser en barnakropp, barnsben, armar, mage. Iklädd slitna och alldeles för stora jeans, skateskor och en svart huvtröja.
Under huvan ser jag dock något som skrämmer mig.
Huvudet är en motor. Helt utan ögon, näsa och mun. Bara en stor osande klump av metall som stinker av olja och bensin.
Många tankar snurrar i mitt huvud.  Finns det fler? Hur kommer det här sig? Vad har jag gett mig in på?

Längre än så hinner jag inte.
Jag känner hennes närvaro. Mörkret.
En hand läggs på min axel bakifrån och jag stelnar i varje led.
Jag vågar inte vända mig om så jag sitter på huk och låter hennes hand suga ut det lilla liv jag har.
Huvudet blir tyngre och känslorna försvinner.
Allt ljud jag hör tystas också ner men jag lyckas fånga tre sista ord innan jag är bortom all medvetenhet.

“Kom, följ med”.

Game Over.
Try Again?
Yes / No

Fem Kvinnliga Favoriter

24 juli, 2014

Att tvspelsbranschen är dominerad av män är ingen nyhet.
Att majoriteten av de kända tvspelskaraktärerna också är män är heller ingen nyhet.
Därför tänker jag lyfta fram fem av mina kvinnliga favoritkaraktärer.
Två av fem är förvisso ”sidekicks” men är ändå huvudroller och spelar stor roll i spelets tyngd och handling.
Okej,  då kör vi!

ALYX

Alyx Vance [Half-Life 2, Valve]

Som många vet så hyllades Half-Life till skyarna och skapade historia för actionspel i förstapersonsläge. Att vår hjälte, Dr. Gordon Freeman, skulle få en uppföljare var fullständigt självklart.
Vad som inte var lika självklart var att hans bästa vän i uppföljaren skulle komma att bli en av de mest älskade kompanjonerna i actionspelens tid.

Alyx Vance är lättsam, rolig och otroligt händig när hon helhjärtat hjälper Gordon med allt han för tillfället inte kan göra själv. Att hon är förtjust i Gordon råder det ingen tveksamhet om och hennes känsla är alldeles perfekt när hon ber Gordon att vara försiktig, man kan inte låta bli att bli lite förtjust tillbaka.chunli-cv1

Chun-Li [Street Fighter, Capcom]

Jag har inte mycket att säga om Chun-Li, förutom att det var min första favoritkaraktär i Street Fighter II till Super Nintendo.

Hon satte ribban för grymma tjejer i fightingspel innan man började klä av dom, och hennes outfit sitter kvar än idag, vilket är helt förståeligt – den är ju hur grym som helst!

Midna [The Legend of Zelda – Twilight Princess, Nintendo]

Link har haft flera sidekicks vid det här laget men Midna är inte vilken sidekick som helst.
Hon förvandlar Link till en varg och utnyttjar honom känslokallt för att få tag på föremål som ska hjälpa Midna
henne tillbaka till där hon kommer ifrån, the Twilight Realm, och utföra sin hämnd mot härskaren Zant.

Hon gömmer sig i Links skugga så fort man vistas utanför mörka områden, fäller ofta nedvärderande kommentarer om hur
han bara är hennes djur och sätter både spelaren och Link i en väldigt utsatt situation.

De två karaktärerna kommer självklart överens till slut och man börjar känna något alldeles extra för denna bitterljuva vänskapen mellan två olika varelser från olika världar som inte kan samexistera.


För den intresserade så kan Midnas och Links relationsutveckling ses här. 

Bayonetta [Bayonetta 1 & 2, Platinum Games]

Bayonetta06-bayonetta-21907424-1024-640

Behöver jag försöka förklara vad jag menar?  

Detta är en konstig en.

Ni vet liknelsen ”klockan 23.59 och 00.01 bara är två minuter från varandra, men samtidigt helt olika dygn”?
Så är Bayonetta.
Översexualiserad till den extrema grad att hon blir totalt dominant och fullkomligt äger dig, mig, sig själv och alla änglar som hon delar i bitar.

Ja, just det. Hon är en häxa som framkallar demoner för att ta reda på varför hon vaknar utan minne efter 500 års sömn.

Det är verkligen synd att spelutvecklare känner att de måste sexualisera kvinnor i spel för att få deras manliga målgrupp att köpa spelet, men på denna nivån trillar minutvisaren över och istället för ett konstigt försök till mjukporr så landar vi på helt annan mark. Bayonetta vet vad hon vill ha, och hon tar det utan att fråga, oavsett vem som står i hennes väg.


En sekvens från spelet Bayonetta, underligt men ack så underhållande.
Vad klippet är döpt till får personen som laddat upp klippet stå för. 

Samus Aran [Metroid, Nintendo]Samus-Aran-Video-Game-Women

Som den Nintendo ”fanboy” jag är så kan jag ju inte lämna Samus utanför.
1986, 6 år innan min ankomst alltså, släpptes den första delen i Metroidserien och dom som spelade då
fick uppleva ett av de första äventyrsspelen. Det var dock inte förrän i slutet av spelet
som Samus Aran visade sig utan rymddräkten, och självklart stod världen i shock.

Samus är nu en fullfjädrad prisjägare som ofta anställs av det militära på grund av hennes sinne för rättvisa, mestadels
i uppdrag rörande varelserna ”Metroids”.

Vad jag verkligen gillar med Samus är att hon helt enkelt får vara den tuffa brud hon är.
Man ventilerar inte så mycket över om man spelar som man eller kvinna när man utforskar världarna
i Metroidspelen. Visst, ibland kan man se henne utan dräkten då hennes former visas tydligt men hon slutar aldrig
vara hundra procent dödstuff.

Detta är bara 5 av mina favoriter, det finns många fler men verkligen inte tillräckligt.
Jag tycker att exempel som dessa behövs mycket mer i spelvärlden.
Färgsprakande, välskrivna kvinnokaraktärer där de får ta lika mycket plats som männen,  istället för att
knuffas undan i någon cell och tvingas vänta på ”den rätte”.

”Man kan ju knappt kalla sig för gamer om man inte har klarat ett Mega Man.”

22 juli, 2014

Överallt i världen spelar miljontals människor med tanken om att bli bäst. Vi har Counter Strike, Defense of the Ancients, League of Legends, Star Craft, Street Fighter – ja, listan är lång. Missförstå mig inte, dessa spel är jättebra och perfekta för mig när jag har en stund över, men varför kan man inte bara få lira och ha kul? 

Ett exempel är när jag senast startade upp Call of Duty: Black Ops II för att bara skjuta lite online, och så fort jag blir nedskjuten så hör jag en fullblodig hingst på andra sidan internet som tycker jag är en dålig lagkamrat. Det första jag frågar är vad som ger honom rätten att kalla mig ”useless”. Det andra är följande; när slutade folk tycka det är accepterat att bara spela på låg nivå?

Jag skrattade lite åt Call of Duty-spelaren i fördomen om att han förmodligen bara har spelat Call of Duty och Fifa sedan han köpte sin konsoll. Meningar som ”man kan ju knappt kalla sig för gamer om man inte har klarat ett Mega Man” hördes ur min mun – och det var då det slog mig. Det har ju inte ens jag gjort. Tills nu.

megamanEnvis och dryg som jag är så bestämde jag mig för att, helt enkelt, köra igenom Mega Man X2 till Super Nintendo.
Där satt jag. Dum och pubertal. Svor som en gris och kastade kontrollen i golvet när jag dog. You can see where this is going, right?

Men jag gav mig inte. Nästa dag, klockan var runt 3 på eftermiddagen, endast iförd kalsonger och ögonen hårt spända i skärmen tog jag äntligen mig igenom slutbossen av spelet (som inte ens hade livmätare, say what?) och jag fick se sluttexten rulla.
Mina speltummar värkte som om de hade blivit klämda i dörren. Sällan har mina påhittade spelmuskler känts mer pumpade.

Stolt skickade jag skärmdumpar till min goda vän som tidigare i veckan hade delat min tanke om att Mega Man borde stå på ens ‘Gaming Bucketlist’.
”Amen vad i helvete vad du måste spelat” var vad jag fick tillbaka. Helt rätt, jag hade verkligen huggit spelet i två bitar.

Nöjd.. nej. Stolt var jag.gus

Men nu, 3 veckor senare, har jag redan glömt känslan jag hade när jag spelade spelet.

Känslan jag fick av att klara spelet sitter kvar, men den generella spelupplevelsen är som bortblåst. Jag frågar mig själv – var det verkligen vad jag var ute efter? En gamers penispump?

Då? Förmodligen.
Nu? Helt meningslöst.

Jag kommer se tillbaka på upplevelsen som stunden då jag ville erkänna mig som bättre än någon som spelare. Då jag ville kunna rättfärdiga mitt intresse.  Som att mitt intresse för spel väger mera än Call of Duty-spelaren som nämndes tidigare. Jag har ingen aning om vad han, eller andra, spelar och jag har inte med det att göra heller.

Jag älskar platformspel, speciellt spel som Mega Man. Men tyvärr så har jag förstört Mega Man X2 för mig själv och om jag startar det igen så kommer jag med störst sannolikhet inte kunna njuta av det alls… och större penis fick jag inte heller. Fan.

 

SPELTUMMAR? VADÅ? VEM?

9 oktober, 2013

[SPELTUMMAR] är en blogg av mig, Oskar Brorsson.

Just nu är jag 22 år, bosatt i Stockholm och spenderar min tid på spel och musik. bildTvspel kom in i mitt liv redan vid 5 års ålder, ungefär. Självklart började allt med Mario och Donkey Kong. Super Nintendon blev en av mina närmsta vänner och står fortfarande uppmonterad brevid min TV.

Efter Super Nintendo har allt bara rullat i vanlig ordning, men jag har haft det väldigt mycket för mig själv eftersom jag aldrig riktigt varit stark nog för att stå för mitt stora intresse. Det är inte förrän nu när tonåren är över som jag har tagit tag i saken och varit mera öppen utan att skämmas.

Att driva en blogg fokuserad på mitt liv tillsammans med spel har länge varit något jag velat göra, och äntligen blev det min tur.

Trevlig läsning, och tack för att du tar dig tid!